Treåringar, kameror och förskola – en serie diffraktiva rörelser

Avhandlingen undersöker vad som sker när 3-åringar på förskolan får tillgång till digitalkameror. Studiens utgångspunkt är att pedagoger på förskolan ofta dokumenterar barnens utveckling, lärande, handlingar och relationer med hjälp av fotografier, varvid barnen definieras och beskrivs av pedagogernas fotografiska blick. Genom att ge barnen tillgång till digitalkameror vill författaren ge dem möjlighet att ta del av den visuella dokumentationen på förskolan och att påverka och förändra meningsskapandet i och omkring den fotografiska kulturen på förskolan.

Resultaten visar att när barn på förskolan får tillgång till digitalkameror får de samtidigt möjlighet att tillföra sina egna perspektiv och estetiska uttryck till den visuella dokumentationen som finns på förskolan.

Studiens analyser visar att barnen använder kamerorna på en rad olika sätt och inte bara som en kamera. De leker med kamerorna, bär runt på dem, tar med dem på toaletten, packar ner dem i väskor osv. Enligt författaren blir kameran ett verktyg som barnen använder till att upptäcka och synliggöra omvärlden. Det kan bland annat handla om att barnen använder kameran till att fokusera på detaljer som närbilder av en sandkaka, men också genom att barnen använder kamerans display till att avskärma det som är utanför bilden. Ett exempel på det är en pojke som sitter och riktar kameran mot ett träd för att därefter resa sig upp långsamt och närma sig trädet samtidigt som han kikar på trädet genom kamerans display, som i ett försök att fånga en mer och mer detaljerad bild av trädet. Enligt författaren kan detta förstås som en estetisk attraktion som uppstår och utspelar sig mellan pojken, synen, kameran och trädet, och på så sätt blir pojkens användning av kameran både upptäckande och skapande.

Studien visar också att när barn får tillgång till kameror bryts de vuxnas dominas över vad som dokumenteras på förskolan och hur det görs. Detta sker bland annat genom att barnen fotograferar de vuxna på förskolan, varpå barnen både undersöker och dokumenterar de vuxnas kroppar och deras handlingar. Därmed får barnen också möjlighet att delta som ett slags demokratiska aktörer på förskolan. Enligt författaren blir barnens perspektiv särskilt tydligt när de riktar kameran mot de vuxna, genom att de synliggör en mängd maktförhållanden och samtidigt visar visuellt motstånd mot de materiella och diskursiva vardagspraktiker och regler som finns på förskolan. Men barnen fotograferar också varandra. Till skillnad från när pedagogerna fotograferar barnen har barnen en tydlig etisk hållning till varandra när de fotograferar varandra, konstaterar författaren. Det visar sig ofta i form av att barnen frågar varandra om lov att ta en bild innan de fotograferar.

Datainsamlingen består av sammanlagt sex veckors observation på två förskolor. Författaren gav två grupper med treåringar tillgång till digitalkameror, men barnen fick inga instruktioner om hur de skulle använda kameran. Forskaren har inte aktivt styrt på vilka sätt barnen skulle fotografera. Barnen blev bara ombedda att fotografera vad de gjorde på förskolan. Inget av de deltagande barnen har tidigare använt digitalkameror på förskolan men har däremot ofta blivit dokumenterade genom fotografier som satts upp på väggen på förskolan och lagts in i barnens portfolio.

Datamaterialet består av författarens videoinspelningar av barnens användning av digitalkameran, författarens fältanteckningar och de fotografier som barnen tog i samband med datainsamlingen. Det samlade datamaterialet analyseras med utgångspunkt i poststrukturalistiska perspektiv, bland annat Karen Barads begrepp om agential realism.

Magnusson, L. O. (2017). Treåringar, kameror och förskola – en serie diffraktiva rörelser. Doktorsavhandling. Göteborg: ArtMonitor, Göteborgs universitet.