Kindergarten teachers as mediators in sociodramatic play interaction: a study of how kindergarten teachers function as mediators in sociodramatic play interaction with children aged four and five

Studien undersöker hur förskollärare medierar, dvs. kommunicerar och interagerar med barn när de deltar i och försöker upprätthålla och utveckla barns drama- och rollekar. Studien fokuserar på hur förskollärare bidrar till och påverkar leken.

Författaren identifierar två nivåer som förskollärarnamedierar på, dvs. kommunicerar och interagerar med barn, när de deltar i barnens drama- och rollekar. De två nivåerna kallar författaren

1. förskolläraren som dramalärare (master dramatist teacher)
2. förskolläraren som dramaelev (apprentice dramatist teacher).

De två nivåerna karaktäriserar förskollärarnas dramatiska kompetenser och förmåga till mediering. Pedagogerna kan alla betraktas som ”lekande”, men enligt författaren deltar de i leken på olika nivåer.

Enligt författaren introduceras barnen till olika lekberättelser av dramaläraren, som både bjuder in barnen i leken, utvecklar leken tillsammans med barnen och motiverar leken genom att till exempel sätta gränser för lekens handling. För att engagera barnen bygger dramaläraren upp leken runt ett centralt fokus, som en speciell karaktär, en historia, en plats eller ett objekt. Dramaläraren förmår också att föra in spänning i leken genom att till exempel introducera uppgifter, dilemman, överraskningar och ritualer. Enligt författaren är dramalärarens abstraktionsförmåga och förmåga att skapa konkreta förbindelser mellan olika teman avancerade, liksom att dramaläraren ofta rör sig på flera nivåer under leken, beroende på till exempel barnens lekförmåga, gruppstorlek, stället där leken pågår, avbrott i leken, tid och tillgängliga saker, tidpunkt på dagen och om andra vuxna deltar i leken. Det som är avgörande, enligt författaren, är att dramaläraren förmår att improvisera och anpassa leken till olika situationer.

I motsats till dramaläraren kämpar dramaeleven med att hitta balansen i vem som har makt att definiera vad som ska hända i drama- och rolleken: barnen eller pedagogen. Författaren finner att dramaläraren ibland bestämmer genom att introducera objekt som är okända för barnen, som att ställa många olika frågor, föreslå okända roller eller föreslå (eller påtvinga) en riktning för leken som barnen inte hade tänkt sig. Författaren påpekar att dramaeleven måste acceptera att barnen själva har en röst och något som de gärna vill berätta. Dramaeleven måste därför lära sig att lyssna till barnen och föreställa sig vilka tankar om leken som barnen har.

Inom dessa nivåer använder förskollärarna, enligt författaren, åtskilliga kommunikativa tecken genom att till exempel ställa frågor och komma med verbala yttranden, använda sina kroppar och skapa ett särskilt rum för leken. Författaren finner alltså fyra huvudområden för medieringen, som kategoriserar förskollärarnaskommunikation och interaktion med barnen under drama- och rollek:

1. muntlig mediering
2. fysisk mediering
3. rumslig mediering
4. kopplad mediering, som kombinerar de olika kommunikativa tecknen.

Författaren påpekar att det är i leken som barn lär – både språk, sociala färdigheter och samspel – och att förskollärare kan medverka till att förstärka barns lärande genom att öva sig på att improvisera, få upp ögonen för barns initiativ och vara goda medspelare i rolleken framför att ”styra leken”. Författaren drar slutsatsen att förskollärare som har utbildat sig i dramapedagogik – utöver den obligatoriska pedagogutbildningen – medierar bättre i barns drama- och rollek.

Data samlandes in från två förskolor och ett kulturcenter, dit barn och vuxna från olika förskolor kan komma och delta i drama- och rollekar tillsammans med en pedagog. Totalt deltog tre förskollärare, som alla hade erfarenhet av drama- och rollekar i ett pedagogiskt sammanhang, och cirka 75 barn i åldern 4–5 år från fem olika förskolor. Under 10 veckor spelade författaren in barns och förskollärares interaktioner under drama- och rollekar på video. Dessutom består datamaterialet av deltagarobservationer, fältanteckningar, informella samtal och formella intervjuer med de deltagande förskollärarnasamt fokusgruppssamtal med tre dramapedagoger. Med inspiration från bland annat Grounded Theory och teorier om kulturell semiotisk mediering analyserar författaren sex utvalda videoobservationer med drama- och rollek.

Thoresen, E. (2017). Kindergarten teachers as mediators in sociodramatic play interaction: a study of how kindergarten teachers function as mediators in sociodramatic play interaction with children aged four and five. Doctoral theses. Norwegian University of Science and Technology (NTNU).