Bekymringsbarn blir til: En institusjonell etnografi av tidlig innsats som styringsrasjonal i barnehagen

Studien undersöker hur tidiga insatser görs och är socialt organiserade på förskolan, och vad tidiga insatser innebär utifrån förskolepersonalens perspektiv. Författaren betraktar tidiga insatser som ett oklart och komplext fenomen, som kan inrymma olika förståelser. De tidiga insatserna handlar om att ha särskild uppmärksamhet på de minsta barnen (0–6 år) och om att agera fort när oro uppstår och problemen identifieras. Avhandlingen har fokus på personalens oro för barn, deras förståelser av normalitet och avvikelse samt deras reflektioner, handlingar och erfarenheter av tidiga insatser.

Författaren finner att medarbetarnas oro för barns livskvalitet och utveckling ofta uppstår som en obehaglig magkänsla som baserar sig på observationer av barnet eller barnets samspel med andra. I analysen finner författaren tre typer av orostecken, dvs. oro som knyter an till

• egenskaper hos barnet eller barnets beteende
• förhållanden i barnets familj
• olika konkreta och visuella tecken, som blåmärken eller slitna kläder.

Enligt författaren gör de olika orostecknen något när det får betydelse som orosmarkörer, och det är oftast en kombination av dessa tre tecken som väcker oro hos personalen.

Författaren identifierar två typer av oro hos medarbetarna:   

• utvecklingsoro, som handlar om förseningar och avvikelser i barnets sociala, språkliga eller motoriska utveckling
• omsorgsoro, som handlar om förhållanden i barnets omsorgssituation, som anses vara otillfredsställande och negativ för barnet.

Omsorgsoron handlar ofta om att det är något i relationen mellan barnet och hans eller hennes föräldrar eller vårdnadshavare som väcker oro hos personalen. Enligt författaren motiveras utvecklingsoron av en förståelse av normal utveckling, som har rötter i utvecklingspsykologi. Omsorgsoro ofta är svårare att motivera.

Studien visar att personalens bestämmelser om vilken slags oro det är tal om ofta innebär ett ”textliggörande” av barnet, vilket handlar om att motivera och dokumentera oron på ett legitimt sätt. Studien visar att tidiga insatser bland annat handlar om att kategorisera barn som olika typer, till exempel ”ett barn med försenad utveckling” eller ”ett barn i riskzonen”. Den här kategoriseringen av barnet är bland annat avgörande för det vidare handlingsförloppet för personalens sektorsöverskridande samarbete med andra yrkesmänniskor utanför förskolan.

Utgångspunkt för avhandligen är insatsen ”Tidlig innsats – for god start”, som genomfördes i två kommuner i Aust-Agder under 2010–2014. Målet var att förbättra de tidiga insatserna i de två kommunerna genom att bland annat stärka samarbetet mellan förskolepersonalen och andra anställda i kommunen. Personalen på förskolan blev erbjuden undervisning i observations- och bedömningsmetoden ”Kvello-modellen”, som kan användas för att identifiera barn i riskzonen. Modellen innehåller bland annat en lista över risk- och skyddsfaktorer som påverkar barns livskvalitet och utvecklingsmöjligheter. Det mesta av datamaterialet består av individuella intervjuer och gruppintervjuer med 14 medarbetare på fyra förskolor fördelade på de två kommunerna samt observation av personalmöten och kurser i ”Kvello-modellen”. Författaren har också genomfört individuella intervjuer och gruppintervjuer med anställda i socialförvaltningen, PPR (Pedagogisk-psykologisk tjeneste) och hälso- och sjukvården i de två kommunerna samt observationer av sektorsövergripande möten.

Nilsen, A. C. E. (2017). Bekymringsbarn blir til: En institusjonell etnografi av tidlig innsats som styringsrasjonal i barnehagen. Avhandling for graden doctor philosophiae i samfunnsvitenskap. Universitetet i Agder, Fakultet for samfunnsvitenskap.