Små børns fællesskabelse i en flertydig vuggestuepraksis

Studien undersöker hur små barn ingår i gemenskaper med varandra i förskolans vardag, och hur barnens gemenskaper hänger samman med pedagogernas ansträngningar att inkludera och identifiera barn i behov av särskilt stöd.

Studien visar att små barns gemenskaper på förskolan är ömsesidigt beroende av pedagogernas möjligheter att utforska vardagen med barnen. Analyserna pekar på att barnens försök att skapa gemenskaper på förskolan försvåras när pedagogerna samtidigt ska utvärdera och dokumentera barns deltagande och kompetensutveckling. Författaren drar slutsatsen att när pedagogerna görs ansvariga för att identifiera och värdera barn som väcker oro, begränsas flexibiliteten i den pedagogiska vardagen och pedagogernas möjligheter att inta barnens perspektiv.

Författaren finner att pedagogernas ansträngningar att inkludera alla barn och samtidigt identifiera de barn som har behov av särskilt stöd skapar en rad dilemman för pedagogerna. Flera av pedagogerna ger uttryck för att i situationer där bedömning blir viktigt är det svårt att utforska vardagen tillsammans med barnen, och därmed inskränks barnens bidrag till de gemensamma aktiviteterna. De sätt som de vuxna använder för att tillrättalägga barnens vardagsliv och läraktiviteter får alltså betydelse för barnens möjligheter att skapa gemenskap, och för hur barnen kan följa egna intressen och få inflytande över det som sker och lära sig av det. För barnen betyder det att deras inflytande på vardagens aktiviteter och deras möjligheter för att tillsammans undersöka omvärlden begränsas. Ett exempel är när vuxna försöker att etablera en läraktivitet i form av en skattjakt där barnen ska hitta färger och former på lekplatsen, medan barnen är upptagna av att hoppa i en stor vattenpöl. De vuxna är alltså upptagna av en dagordning, som på sitt sätt är frikopplad från barnens egna undersökningar och intressen. Enligt författaren illustrerar detta hur ett entydigt fokus på en dokumenterbar läraktivitet försvårar för de vuxna att se hur barnen själva skapar en lärsituation och hur barnens gemenskap är förknippad med de pedagogiska aktiviteterna på förskolan.

Analyserna pekar också på att pedagogerna står ensamma med att hantera arbetet med identifiering och bedömning, och att flera pedagoger uttrycker en önskan om mer stöd och hjälp från särskilt PPR-psykologer, det vill säga att bedömningsarbetet i högre grad ska göras till ett gemensamt ansvar genom tvärvetenskapligt samarbete.

Avhandlingens empiriska material består av ett tio månader långt fältarbete på två förskolor med barn i åldern 1–2 år. Förskolorna är utvalda eftersom de kan betecknas som resursstarka och eftersom flera av de anställda har deltagit i utvecklingsprojekt eller fortbildning om till exempel inkludering i förskolan. Genom deltagarobservationer undersöker forskarna barnens deltagande och närvaro i de pedagogiska aktiviteterna och rutinerna ”samling”, ”lekplatsliv” och ”mellanrum” samt det pedagogiska arbetet med inklusion och identifiering. Datamaterialet består av fältanteckningar, samtal med förskolepersonalen och semistrukturerade intervjuer med två utvalda pedagoger, en PPR-psykolog och gruppledaren för ett resursteam. Dessutom har författaren observerat tvärvetenskapliga möten, personalmöten och pedagogmöten samt studerat olika dokument, som årsplaner, mötesanteckningar och kommunala samarbeten.

Munck, C. C. C. (2017). Små børns fællesskabelse i en flertydig vuggestuepraksis. Ph.d.-afhandling. Roskilde: Roskilde Universitet.